Mario och det klirrande ljudet

Jag dör. Igen. Det var då själva den att det ska vara så svårt att göra de där vägghoppen efter att jag norpat stjärnmyntet som kaxigt snurrar ovanför ytterligare ett oändligt stup.

Tittar på klockan. 01:37, mitt i veckan. Dags att sova, egentligen. Fast inte riktigt än – bara ett försök till.

01:45 utför jag till sist vägghoppet prickfritt och hissar snart flaggan vid banans slut i topp. Med en bestämd ”nu får det faktiskt räcka”-attityd smäller jag ihop min 3DS, men innan jag vänder kudden till den kalla sidan för att somna med guldsvampar och gyllene Bullet Bills under ögonlocken rycker jag åt mig mitt trogna anteckningsblock. På sidan med ”New Super Mario Bros. 2” kluddat överst står dittills nästan enbart negativa saker. Arga saker. ”Nintendo, ni är LATA” har jag visst låtit stryka under.

Sakerna jag skrivit är sanna, tänker jag i skenet från sänglampan (är det inte ett särskilt gyllene sken ikväll?). Men jag inser också att mitt hamrande på retry-knappen efter varje fruktlöst försök att plocka det där stjärnmyntet bevisar att New Super Mario Bros. 2, trots Nintendos understrukna lathet, är ett alldeles utomordentligt plattformsspel. Mitt glas är alltid halvfullt, så de där arga anteckningarna får vänta. I dag vill jag berätta för er om det genuint underhållande plattformsspelet New Super Mario Bros. 2 och glädjen i att höra ett mynts klirrande.

När jag rusar fram smattrar det där myntljudet ur högtalarna och plötsligt känner jag mig som en dreglande hund som bara vill ha mer och mer.

Ingen spelare kan ha undgått att ha blivit bekant med New Super Mario Bros.-konceptet vid det här laget. Peach är kidnappad och Mario har åtta världar att ta sig igenom för att rädda henne. I varje värld gömmer det sig en handfull banor, svamphus med power-ups, ett litet och ett stort slott, oftast ett spökhus och alltid en hemlig väg eller två att upptäcka. Varje bana har tre stjärnmynt du kan välja att försöka lägga vantarna på, vilka hjälper dig att låsa upp extra svamphus och – framförallt – hemliga banor efter spelets ordinarie slut.

Att vi vet vad vi får uppläggsmässigt, innebär också att vi vet vad vi får när det kommer till själva spelet. Med andra ord: glädjeingjutande precisionsplattformande av högsta klass. Mario är lika precis i rörelserna som han alltid varit, och det är fortfarande så att precis när jag trycker på B för att avfyra det hopp jag tagit sats för, känner jag direkt att jag kommer att nå andra sidan och med vilken marginal jag kommer att klara det. Eller inte.

Banorna kan – på grund av den nötta estetik jag kommer att angripa i den där arga texten – se ut som dussinverk, men det är sällan, kanske aldrig, sant. Till skillnad från många konkurrenter (jag tänker t.ex. på stundtals brutalsvåra Rayman Origins, som jag äntligen kommit mig för att spela i sommar) vägrar Nintendo att konstruera utmaningar som bygger på trial-and-error. I New Super Mario Bros. 2 kan jag, precis som i alla andra Mario-spel, rusa framåt genom banan och med en alert tumme placerad på hoppknappen samt tungan rätt i mun klara en riktigt svår utmaning redan på första försöket. Designen och tempot i banorna är sådan att det är möjligt att klara om spelaren är i form. Känslan när jag får in det där flytet och studsar från en Goomba till en Koopa, gör ett väghopp, fångar ett skal, svävar över ett stup, kastar skalet på en pirayablomma och landar på röret den huserade i, gör ett till vägghopp och når en svåråtkomlig samling mynt – allt i ett enda andetag – den är det alltjämt världsklass på.

Något som till och från tagit udden ur den känslan i de tidigare New Super Mario Bros.-spelen har varit enkelhet. Det har varit så lätt att bara rinna igenom vissa banor att jag blivit blasé och inte fått känna mig som en kung på plattformande tillräckligt ofta. Jag vill inte hävda att New Super Mario Bros. 2 är ett svårt spel (då skulle du när du spelar det allvarligt ifrågasätta mina färdigheter), men min spontana känsla är att ribban höjts en aning sen sist.

En sak som är säker är att den som accepterar spelets initiala utmaning definitivt höjer ribban för sig själv på ett sätt som helt klart gör spelet mer intressant. När Nintendo introducerade titeln på E3 konstaterade de kort att ”Mario is back, and this time it’s all about the coins”, vilket sannerligen stämde. Innan jag ens sett titelskärmen möts jag av ett meddelande som uppmanar mig att samla så många mynt jag kan. ”Kan du nå en miljon?” frågar Nintendo genom min 3DS. ”You bet!” vill jag svara, men ingen borta i Kyoto skulle ändå höra mig.

Från den stunden är räkneverket ständigt vakande. Vartenda mynt jag samlar under spelets gång – oavsett bana, oavsett om jag når banans slut eller inte – bidrar till att det tickar några steg närmare miljonen. Du kan tävla mot dina egna myntrekord på varje bana och även via Streetpass byta rekord med andra spelare och vinna respekt genom att ha den största myntsamlingen i din hood.

Att mynten plötsligt spelar roll förändrar faktiskt mitt sätt att spela. Plötsligt känner jag suget att faktiskt ta omvägen förbi en klase mynt som vaktas av en bitsk Chain-chomp. Jag anstränger mig för att ta extra fart i hoppet så att jag fångar alla mynt i luften. Ibland leder det till mer metodiskt spelande, men tack vare vissa föremål dras tempot ibland istället upp och jag måste rusa fram
för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Just de stunderna, när Mario fått ett pengasprutande block fastkilat runt huvudet, hör till spelets mest underhållande (särskilt om jag använder blocket i kombination med pengablomman, som förvandlar allt jag skjuter till mynt). Blocket på huvudet sprutar ut mer pengar ju fortare Mario rör sig, en belöning till högt speltempo. När jag rusar fram smattrar det där myntljudet ur högtalarna och plötsligt känner jag mig som en dreglande hund som bara vill ha mer och mer. Det blir tillfredsställande på något märkligt sätt. Vi har alla genom våra spelkarriärer fått lära oss att mynt är bra, pengaklirr betyder framgång. Så när hela Marios värld tycks bli gyllengul och vartenda steg jag tar åtföljs av ett klirr, kan mina mungipor omöjligt hålla sig nere.

Myntsamlandet dras till sin spets i spelläget Coin rush som sannerligen lever upp till namnet. Konceptet: Du spelar tre slumpmässigt valda banor efter varandra med ett enda liv, och i slutet mäts din poäng i hur många mynt du samlat. Så ja, dör du en skärm från mål på bana tre är det bara att bita i den sura femöringen och börja om från början på bana 1. De som gnäller på att spelet är för enkelt har alltså en utmaning här. Tidsgränsen är dessutom 99 sekunder på varje bana, så stressen är påtaglig för att både hinna ta så många mynt som möjligt och även hinna hissa flagg innan det är för sent. Spelläget är hektiskt och utmanande och det formligen öser in pengar. På de där 99 sekunderna lyckades jag senast komma upp i drygt 1400 mynt. På en bana. Coin rush, var namnet.

Mynttvisten är en välkommen sådan som skänker en ny dimension till ett vid det här laget bekant koncept. Exakt hur bekant det är ska jag som sagt reda ut i den där andra, arga texten, men jag hoppas att du förstår att detta – oavsett nästan absurda likheter mellan detta och tidigare spel i serien – är formidabel plattformsunderhållning, perfekt anpassad för formatet. Vi kan anklaga Nintendo för mycket, men inte för att de inte vet hur man gör plattformsspel.

(Och i samma stund som jag satte punkt för texten, tyckte jag mig höra ett belönande klirr.)

Skrivet av Samuel Stenberg

Just nu: Luigi’s Mansion 2 kan vara topp fem mest kära återseendena någonsin.

Mail | Twitter | More Posts (72)