-
Den stora rollspelsskatten
21 Comments »Posted in TextJun 28, 2012
Rollspel från västvärlden har definitivt dominerat RPG-marknaden de senaste åren med titlar som Diablo 3, World of Warcraft, Mass Effect och Elderscrolls. Ju mer vi bjuds på en illusion att välja vårt eget öde desto mer realistiskt tycker vi att spelet verkar. Detta yttrar sig i ett relativt friare val av karaktär, dess livsåskådning och utseende, men det skildras även i den realistiska designen av sättningen och varelserna som är utspridda i storyn. Manga-figurer i chibi-form finns fortfarande men de var aldrig så stora som just under 16-bitseran och under Playstation-perioden.
För många av oss är Super Nintendo-rollspel motsvarigheten till en riktigt bra bok som vi läste när vi var unga För många av oss var det inkörsporten till genren.
Under SNES-epoken var de populäraste rollspelen japanska. De var spel som hade en historia att berätta med en linjär berättelse. Likt Zelda och Metroid fanns det en frihet att själv utforska sidospår som kunde ge belöningar i formen av uppgraderingar eller bättre vapen. Det finns en möjlighet att detta linjära spelsätt förstör känslan av att spela en just en roll men i grund och botten är det en smaksak. Vad vi får istället är en drivande berättelse och möjligheten att spela den som en visuell interaktiv novell. Detta skiljer sig lite ifrån ett traditionellt rollspel som spelades med penna, papper och tärning, men detta spelsätt uppskattade många som hellre ville pilla i menyer än att bli förtvivlade över att Mario inte hoppade när man ville. Det var en tid för taktiska och strategiska val snarare än action och Super Nintendo kryllade av den här typen av japanska rollspel.
Många som var uppväxta under SNES-perioden fick aldrig chansen att uppleva alla dessa spel när det begav sig, särskilt vi européer som aldrig ens fick se mästerverk som Final Fantasy 6 (3 i USA), Super Mario RPG och Chrono Trigger, till skillnad från Amerika och Japan. Vi var dock inte helt utan bra rollspel. Speciellt Enix och studion Quintet har varit vänliga mot Europa med Soul Blazer, Illusion of Time och Terranigma (som faktiskt aldrig nådde USA). Capcom gav oss Breath of Fire 2 och Square lyckades exportera Secret of Evermore och Secret of Mana till oss. Vi fick till och med en svensk översättning av Shadowrun av Beam Software, vilket var extremt ovanligt på den här tiden och än idag faktiskt.
Varför anser jag då att Super Nintendo bar på en sann rollspelsskatt? Är vi förblindade av nostalgi från en svunnen tid? Kan det rentav bero på hur sällsynta spel från denna genre var på den tiden? Är det därför den var lite extra speciell för några av oss? När spelade du själv senast ett RPG från SNES-eran? Alla spel har sina egna sorts system, så dom kommer jag inte att gå in i detalj på, men istället skall jag försöka kolla vad dessa har gemensamt:
Du har väl inte missat fantastiska spel och serier som Earthbound, Final Fantasy, Ogre Battle, Lufia, Seiken Densetsu, Tales of Phantasia, EVO, Terranigma, Breath of Fire,Super Mario RPG, Soul Blazer, Ultima och Chrono Trigger?Rollspel byggde en relation mellan spelare och spel på en då hittills oöverträffad nivå. Det var inte bara ett nytt sätt att uppleva spel, det var ett nytt sätt att uppleva berättande.
För det första hade dessa spel en utarbetad historia, komplett med med intriger, tvister och humor. Oftast lade 16-bits-rollspel som till störst del kom från Japan fokus på berättande. I dessa rollspel följde du snarare någons fantastiska resa istället för att vara huvudkaraktären som man snarare gjorde i västerländska rollspel. Den västerländska marknaden hade absolut berättande men det existerande inte alls i samma grad och fokus låg istället på att låta spelaren uttrycka sig och forma sin avatar. För att spelaren skulle ta sig vidare i rollspel var det nödvändigt att han följde med i berättelsen, annars slutade det med att man kunde fastna i sitt spelande. I Super Mario, Super Metroid eller t.ex. Street Fighter behövde vi inte ta till oss berättelsen i samma utsträckning eller överhuvudtaget, då fokus låg på spelarens reflexer och fingerfärdighet. Genom att läsa igenom huvudkaraktärernas dialoger för att komma vidare blev vi mer emotionellt engagerade. De tidiga rollspelen gav oss chansen för många unika narrativt drivna upplevelser som vi aldrig stött på tidigare. För många av oss är Super Nintendo-rollspel motsvarigheten till en riktigt bra bok som vi läste när vi var unga. För många av oss var det inkörsporten till genren. Sådant sätter definitivt sina spår i vårt nostalgifilter.
Ett andra skäl som oftast sätter djupa spår är musiken. För att få spelaren ännu mer emotionellt uppslukade och för att ge spelet en filmkänsla var vi överösta av romantiska stycken med ledmotiv, olika känslolägen med starka igenkännbara melodier. Denna variationen av stycken skämde bort den vanliga TV-spelaren som var van med Marios stadiga rytmer. Känslospektrat som förmedlades genom musik breddades helt enkelt i samband med rollspelens intåg på våra konsoler.
Shadow från Final Fantasy 6
Det tredje och kanske viktigaste skälet ligger i längden. Här pratar vi om spel man kunde nöta på i flera månader genom att uppgradera sina många karaktärer. Det brukade ta upp emot två-tre spelade dygn innan man fick se sluttexterna för först gången, beroende på hur man spelade. Rollspel hade klockverk som kunde uppnå tresiffriga tal. Spel där vi satt uppe till klockan ett på natten med en nära vän, spel som vi utan guider blev tvungna att upptäcka på egen hand eller att rita kartor till. När Chrono stod inför den sista avgörande slutbossen med Lucca och Marle, som du hade lärt känna i några veckor, var det känslomässiga bandet oerhört starkt och rollspel på konsol fortsatte i samma starka stil i många år framåt. För att lyfta bokreferensen igen byggde rollspel en relation mellan spelare och spel på en då hittills oöverträffad nivå. Det var inte bara ett nytt sätt att uppleva spel, det var ett nytt sätt att uppleva berättande.
Vad jag vill ha sagt är att spelen plötsligt kändes mer och mer som ett seriöst medium eller ett medium som åtminstone hade ambitionen att hantera allvarligare teman. Barnsligheten försvann, skillnaden mellan berättande, film och spelande tunnades ut och vi kände oss tagna på allvar av industrin som plötsligt gjorde lite mer maffiga och krävande spel åt oss. PC-spelare hade förvisso redan experimenterat med dessa typer av upplevelser ett tag men Super Nintendo och även Mega Drive blev bryggan för många av oss som föredrog eller ägde en konsol istället för en PC, Commodore eller Amiga. Några av oss som kom i kontakt med dessa spel efter SNES-erans slut blev tagna av den här världen som trots sin relativa simplicitet bjöd på mycket mer nöje än några av den dagens spel. Med engagemang, vilja och tålamod går det även för en nykomling att sätta sig ner och finna nöjen i dessa spel som med all rätta ofta jämförs med sina efterföljare än idag. Utan Final Fantasy VI och Chrono Trigger hade dessutom resan till Final Fantasy 7 varit mycket längre.
Låt oss hoppas att vi i framtiden kan fortsätta ta del av många nya spel som kan hålla en lika bra balans mellan engagemang från spelaren och ett estetiskt tilltalande berättande. Det som bl.a. Super Nintendo påbörjade för ungefär 20 år sen kan man fortfarande idag se tydliga tecken av. Om man vill vara krass kan man påstå att vi idag får nya Mario RPG, Dragon Quest och Fire Emblem-spel som inte skiljer sig anmärkningsvärt från sina föregångare och därmed är det fortfarande tydligt var spelen har sina rötter. Självfallet har mycket hänt sen dess men det var här allt började. Men framförallt vill jag ha sagt att det viktiga är inte när det började utan hur. Den imponerande kollektion av rollspel som i synnerhet Super Nintendo levererade och som vi stackare i Europa kunde komma över med lite om och men är värd att hylla då den huserar många klassiker och debuter av idag ännu existerande varumärken. Det är därför Super Nintendo satt på en rejäl rollspelsskatt utan motsvarighet. Det är därför den är värd att återbesöka.
Gästskribent – Sebastian Boqvist Bäckman
Sebastian är en arbetssökande som har studerat sociologi och pedagogik på högskolenivå. Intresset för allt mellan gammal skräcklitteratur, film, programmering och TV-spel har tagit upp en stor del av hans liv och därför ställer han alltid upp på att ta del av och diskutera nya verk.Skrivet av Redaktionen
Mail | Twitter | Facebook | YouTube | More Posts (213)
Share This Post
Related Posts
-
January 31st, 2013, 3 Comments »
Veckans fråga v. 5: Hur är din syn på japanska rollspel?
Den här veckan skall vi diskutera det japanska rollspelets roll på spelmarknaden. Veckans fråga handlar om fördjupning genom att motivera sitt helt fria val och i samma svep stegvis ge andra läsare insikt om vem
-
September 20th, 2012, 1 Comment »
En afton med SNES
På torsdagen den 20 september 2012 satte sig Alexander, Fredrik och deras gäster sig ner i soffan för att under en helkväll tillsammans spela Super Nintendo-spel nonstop samtidigt som man utbytte erfarenheter och minnen om
FÖLJ GAMECORE.SE
Följ oss på Twitter:
@gamecore_se
Mer på GAMEcore.se
-
Radio Format 124: Allt du önskar kan du inte få
May 21, 2013, 3 Comments »
-
Puls 23 maj: Xbox One-avslöjandet
May 20, 2013, 3 Comments »
-
Kaos för fyra
May 20, 2013, No comments yet
-
Låt Rayman visa vägen
May 17, 2013, 2 Comments »
-
Den motvillige kuriren
May 16, 2013, No comments yet
-
Star Wars i händerna på EA. Vem annars?
May 15, 2013, No comments yet
-
De två städernas spegelbild
May 14, 2013, No comments yet
Intressant text. Jag gillar, på tal om rollspel, Extra Credits dekonstruktion av begreppen “västerländska” rollspel och “japanska” rollspel. Om man har tio-tjugo minuter så borde man kolla in!
http://penny-arcade.com/patv/episode/western-japanese-rpgs-part-1
Jag instämmer med Håkan! Den är sevärd! Det är i övrigt det mesta Extra Credits gör! Hela tre delar behövde dom dessutom för att förklara allt inom just det ämnet.
Ibland är de intressenta men ibland är det långt ute och cycklar. Det här är en av de gångerna.
Jag läste en intressant text för några dagar sedan, med titeln: “What’s Wrong with Japanese RPGs”. Den är skriven av en person som själv är förtjust av JRPG:n, så det är inte bara bashning av genren.
http://www.gamezone.com/editorials/what-s-wrong-with-japanese-rpgs
Även om flera av JRPG:n från SNES-tiden var imponerande för sin tid så misstänker jag att brister av flera slag gör så att de inte fungerar lika bra idag. Jag gjorde en jämförelse mellan dialog ur Final Fantasy VI och Phoenix Wright: Ace Attorney, som är ett lite mer modernt japanskt textintensivt spel. Dialogen ur FFVI verkade tunn och simpel, medan PW: AA var betydligt mer inlevelsefull.
Några möjliga anledningar till detta: Man rymde inte lika mycket text på en SNES, kanske. En annan anledning kan vara att översättningar från japanska till engelska fungerar bättre idag än vad de gjorde förut. Ett problem med översättningar från japanska till engelska kan vara att typsnittsskillnader gör att man får ta bort mycket text, vilket är en anledning till att storyn i Secret of Mana är så svår att följa. Jag har hört att japanska versionen är mycket bättre, men jag kan inte bekräfta det då jag inte kan japanska.
Man kan nog mycket väl spela gamla SNES-RPG:n för att uppleva levning, döda fiender, samla på saker osv., men jag skulle tro att dialogen, storyn och liknande i många fall är förlegad. Tidigt 90-tal fokuserade mycket mindre på story än vad många spel gör på 2000-talet. Detta gäller givetvis inte endast JRPG:n, jag kan inte komma på något västerländskt RPG som fokuserade något nämnvärt på story innan slutet av 90-talet.
Super Mario RPG är underhållande på grund av dess säregna humor, men storyn i sig är inte särskilt speciell.
Gällande dialogen tror jag det är en kombination av många saker varav översättningen definitivt är en stor grej. Ted Woolsey, som var den huvudsakliga översättaren av Squares spel vid den tiden, har flera gånger berättat om absurda deadlines (Secret of Mana översattes typ över en helg!) men i min mening är ett lika stort problem de stora friheter herr Woolsey tog med både ton och innehåll, ofta för att slänga in malplacerade ordvitsar. GBA-versionen av FFVI har en helt ny översättning som låter mycket bättre.
Dialogen till trots är SNES-spelen fulla av minnesvärda ögonblick, både i story och gameplay. Sedan vette sjutton om det är rättvist att jämföra ett JRPG’s text med den i ett spel som i princip bara består av text.
Jag hade snarare jämfört hoppet mellan Final Fantasy VI och Final Fantasy VII. Det blev en markant skillnad på mängden text under CD-ROM-perioden och därav blev också manus mer välskrivet. För som du säger, det är kanske lite orättvist att jämföra rollspel med Phoenix Wright som ÄR sin dialog.
Vi kan jämföra texten med, låt oss säga Jade Empire. Även där verkar det som att det mer moderna är vida överläget SNES-RPG:n, i alla fall de jag har spelat.
I text eller tänker du på själva spelet också?
Endast en av punkterna handlar om faktiskt gameplay. Jag vet inte om det är jättebra kritik.
Sen, när det gäller text och dialog så vet jag inte om “tunn och simpel” är något negativt. Är det något moderna RPGn, Japanska och andra, gör fel är det för mycket dialog, pratande och text. Då föredrar ajg nog SNES-spelens enklare karaktärer som inte tar lika mycket plats, så kan spelet fokusera på att vara ett spel.
Problemet med JRPG är väl inte så mycket gameplay som story och annat, dock. Visst finns det eventuella problem, men vad som är problem för en person kan vara något positivt för någon annan. Det finns säkert folk som gillar att grinda för att få ett ultimat vapen och liknande.
Fast det är en mer varierad genre än man kan tro. Alla japanska RPGn är inte Final Fantasy XIII. Jag menar, genren innehåller både Pokémon och Demon’s Souls, det är rätt brett.
Troligen, men de som jag har sett verkar rätt lika Final Fantasy, men jag är inte direkt insatt i genren heller. Pokémon gillar jag tack vare stridssystemet, främst då multiplayer. Men multiplayer-Pokémon är mer taktik/strategi än RPG imo. Om Mass Effect 3 endast hade varit multiplayer, hade man ens kallat det RPG då? Sinlge player Pokémon verkar rätt likt många japanska RPG:n, även om det är mer avskalat på många sätt.
Det hedrar dig att Secret of Mana inte förekommer mer än vad det gör. Maken till överskattat spel får man leta efter.
Angående “barnsligheten” känner jag att de japanska rollspelen alltid varit bra på att illustrera den. Ibland överdrivet, ibland mer subtilt, men de lutar sig ofta på en slags oskuld att kontrastera övriga händelser mot. Ambitionen att hantera allvarligare teman är inte nyheter för SNES-eran, men de spelen nådde antagligen en större publik.
Usch och fy! Ska du kasta smuts på Secret of Mana så får du allt förklara varför Anders!
Det enda som tilltalar mig med det spelet är att det förekommer co-op. Handlingen är totalt ointressant, spelmekanikerna klumpiga och estetiken ska vi inte tala om. Jag har alltid undrat vad det är som placerar det bland “de stora”. Det saknar ju allt som gör uppföljaren bra.
Jag får nog hålla med. Jag fastnade aldrig för det men älskade uppföljaren.
Även om jag själv har spelat spelet och gillat det så får jag medge att det endast är co-op som gör spelet värt att spela. Utan co-op hade spelet i stort blivit en segare version av Zelda, med story som är väldigt svår att följa eller engagera sig i, kanske mycket på grund av suboptimal översättning.
Angående JRPG får jag erkänna att det är möjligt att Final Fantasy och liknande har avskräckt mig från genren. Hade jag endast sett spel som Fallout 3 och Elder’s Scroll 4: Oblivion eller Fable så hade jag nog inte varit alltför intresserad av västerländska RPG:n heller. BioWare verkar vara lite av ett undantag när det gäller högkvalitativa RPG:n. Sen finns det nog andra undantag också. ^_^
SNES har en rätt så bra plattformsspelskatt, dock. Några av de bästa plattformsspelen genom tiderna kom till SNES.
Jag håller givetvis med om att uppföljaren är det bättre spelet, trots att det av någon outgrundlig anledning tog bort möjligheten att vara 3 spelare. Men även om originalet inte kan mäta sig med det kanske bästa action rollspelet någonsin så finns det mycket som var bra redan då.
Berättelsen innehåller flera starka stunder trots att den misshandlats både genom översättningen och det faktum att spelet ursprungligen var tänkt för SNES:ens CD-tillägg. Ta exempelvis inledningen när hjälten blir bannlyst från sin hemby, eller när “dvärgen” offrar sig under spelets slutfajt. Stunder som var kraftfulla och ovanliga i spel när Secret of Mana först kom.
Att man kan skifta vapen är kul och gör slaktandet av monster lite mer varierat än det kan bli i tvåan då karaktärerna där bara har tillgång till en sorts vapen, och spelandet ändras först då man byter klass.
Det är även lite bättre balanserat och kräver inte alls samma mått av grinding som uppföljaren (vem fan tyckte det var kul att samla frön till sista klassbytet!!!) vilket gör det till en bättre flerspelarupplevelse. Uppföljaren funkar bättre i singleplayer.
Jag tycker att inledningen är platt. Det uppstår ingen vidare relation till karaktärerna vilket gör det svårt att engagera sig. Att fly, bli bannlyst eller ivägskickad från sin hemby under första timmen tillhör väl ändå genrens manusstolpar?
Jag tycker att det är mycket trevligt att det har skrivits så många kommentarer till artikeln! Nostalgi blandas friskt med ett försök till opartiskt återberättande, så det är inte konstigt ifall man inte känner igen sig alls i texten! Just den här typen av spel var något nytt hos de som tidigare bara fått genomleva NES spel. Det kanske är elakt att kalla de gamla platform-spelen simpla och JRPG “vuxna”, de kan vara minst lika genomtänkta, och avnjutas av alla sorts människor. Men just sådana här spel hade konsolspelare inte varit precis bortskämda med, sen finns det ett intressant exotiskt inslag som jag kanske borde ha tagit med i artikeln, men då hade den nog blivit lite väl lång.
Tack ännu en gång!
Det beror ju på lite vad man menar med vuxna. Att de vågade ta lång tid och ha stora mängder text som drog mig till genren, just för att det inte var något jag stött på tidigare, det närmaste jag hade kommit innan det var nog Zelda-spelen det närmaste jag kommit något liknande, även om det inte är exakt det som fortfarande håller mig intresserad av genren idag.