-
Actiongenren hotar mångfalden
9 Comments »Posted in Aktuellt, E3 2012, TextJun 8, 2012
Ett återkommande tema under våra E3-sändningar i år var en pågående diskussion om att spel blir mer och mer homogen för varje nytt år. Det är en oroande trend. Snart är alla actionspel oskiljaktiga. Det som faktiskt var spännande för 2-3 år sen har jag redan blivit utbränd av. Spektakel var ett effektivt verktyg att få oss att lyfta ögonbrynen i mitten av denna spelgeneration då maskinernas styrka började synas på allvar. Då var det häftigt att se hus rasa ihop, vida slagfält och monster stora som berg. Faktum är att det här är precis vad jag önskade för 6-7 år sen. När jag siade om vad denna generation skulle leverera i spelväg var det precis det här jag bad om. Jag pratade aldrig om att det visuella skulle bli bättre utan om hur upplevelser skulle kunna bli mer pampiga. Jag ville ha spektakel och det fick jag. Men nu är det nog. Min hjärna är trött på kulsprutesmatter och dånande explosioner. Jag har blivit överstimulerad på rekordtid.
På bara några få år är jag mer än mätt på våld och action. Det är förvisso en sanning med modifikation då jag inte är trött på dessa element i sig utan jag är trött på hur de hela tiden presenteras som bombastiska Hollywood-produktioner. Fast detta är egentligen bara slutresultatet. Boven i dramat är det jag nämnde tidigare, nämligen att vi vid detta stadie ser spelgenrer växa ihop i jakten på dollar. Vi ser snart inte skillnad på dem.
Jag ville ha spektakel och det fick jag. Men nu är det nog. Min hjärna är trött på kulsprutesmatter och dånande explosioner. Jag har blivit överstimulerad på rekordtid.
Hur lyckades skräck-, smyg-, äventyr- och tredjepersonsactiongenrerna med konsttycket att plötsligt alla ingå i samma spelgenre? Resident Evil 6 må vara ett imponerande actionspel enligt trailers och E3-visningar men det är det på bekostnad av en genre, spelens från början unika identitet och därigenom mångfald. Samma sak kan man beskåda i Splinter Cell: Blacklist där action låg i fokus. Inte ens det mer vågade nytillskottet Watch Dogs kunde hålla sig borta från en skottlossning. Hitman: Absolution har actionmoment i sig okänt för serien sen tidigare och Medal of Honor: Warfighter var tekniskt imponerande men så slätstruket och anonymt att det var skrämmande. Till och med mitt kära Tomb Raider föll offer för trenden då demon på Microsofts presskonferens fokuserade sig på snabb action. Det börjar smälta ihop till en sörja där det är svårt att definiera och separera innehållet. Alla jagar actiondollar och tyvärr är det på bekostnad av genrevariation i trippel A-utrymmet. Det här kan inte vara hållbart, inte med så här många aktörer som är ute efter samma sak men utgivarna får helt enkelt inse detta själva.
En brutal scen från Splinter Cell: Blacklist
Jag har under många år sagt att det vore kul om utgivare och utvecklare vågade visa upp sina demos på t.ex. PSN och XBLA. I alla fall de med spelbara demos. I början av den här generationen vill jag minnas att några företag prövade det men nu sker det inte längre. Det är tråkigt men samtidigt börjar jag känna att dom inte fyller en funktion längre om varje demonstration skall se ut på nästan samma vis. Ett typiskt scenario i årets E3-demonstrationer var att se en karaktär gå längs en scriptad och utstakad korridor för att sen hamna i en konflikt av något slag och förmodligen dök det upp en QTE-promt. Det är inte riktigt vad jag skulle kalla den mest spännande eller varierande upplevelsen man kunde få av att testa demos. Jag skulle i den situationen känna som om jag spelade samma spel om och om igen för att hårdra det. Det är förmodligen dags att lägga den där drömmen på hatthyllan för inte ens den är intressant längre.
Deras styrka är att dom försöker skapa förundran på lite mer återhållsamma vis. Fokus är inte på kollapsande byggnader och explosioner hela tiden utan det ser ut finnas tid för reflektion, utforskande och nerv.
Vad behöver då göras? Skall vi sluta med action? Är det lösningen? Nej, jag tycker fortfarande om action, jag har bara fått nog av den i sin existerande form som jag berättade tidigare. Action är spännande men även detta kan varieras. Exempel på detta är Beyond: Two Souls, Assassin’s Creed 3, The Last of Us, Dishonored och även Tomb Raider som jag faktiskt nyss kritiserade. Deras styrka är att dom försöker skapa förundran på lite mer återhållsamma vis. Fokus är inte på kollapsande byggnader och explosioner hela tiden utan det ser ut finnas tid för reflektion, utforskande och nerv. Tomb Raider och The Last of Us förlitar sig på att våga göra våldet mer personligt och rått. Man kan tycka vad man vill om det men det har onekligen skapat större intryck på mig och mina kollegor i år till skillnad från Dead Space 3 eller Crysis 3 med sina bilaster av ammunition.
Jodie Homes from Beyond: Two Souls
Det är inte konstigt att rent digitala spel som Minecraft, Trials Evolution och Journey säljer bra i det här klimatet. Folk får tycka vad dom vill om spelen men de är unika och bjuder på något genuint annorlunda än vad vi kan finna på dagens spelhyllor. Unfinished Swan ser fantastiskt ut och jag hoppas att Watch Dogs inte gör det enkelt för sig och i slutändan består en tredjedel av skjutande. För i en industri där mycket pekar mot en homogen framtid där hopp om att ta del av actionpengakakan premieras över originalitet och minskad utforskning av andra genrer behöver vi spel som vågar göra saker annorlunda.
Jag tror lösningen ligger i att göra saker personligare. Det är lite av ett tema jag skrivit om under detta E3 och jag tror innerligt på det. Om det så är emotionella band mellan människor, deras plåga eller sättet som de löser konflikter så tror jag att den förändring som behöver ske är att våga vara lugnare och mer intim.
Det är lustigt hur tiderna ändras. 25 år gamla Alex ville ha spektakel och nu 5-6 år senare vill mitt 31 år gamla jag inte ha något annat än lite mer lugn och ro. Det är fortfarande intensitet som är målet men den här gången vill jag att det uppnås med andra medel och på ett annat plan. Det är vad jag vill ha. Tja, åtminstone fram till dess att alla utgivarna åter igen om 4-5 år gör samma sak. Då har jag säkert ändrat mig igen.
Skrivet av Alexander Cederholm
Just nu:E3 2013 är kommen! En vecka med presskonferenser, spelnyheter, spel och livesändningar stundar. Hoppas se dig i vår E3-hubb!
Share This Post
Nytt på GAMEcore.se
-
“Skådis-spelens” skådespel
Jun 17, 2013, No comments yet
-
Låt Mario Kart ta täten
Jun 16, 2013, 1 Comment »
-
Kan Titanfall ge Xbox en chans i öst?
Jun 15, 2013, No comments yet
-
Bonus! 94: E3 2013 – Finalen
Jun 13, 2013, 2 Comments »
-
Bonus! Avsnitt 93: E3 2013 – Nintendo
Jun 11, 2013, No comments yet
PULS – VÅR NYHETSPODCAST
Jag tror att det har med man kan göra i verkligheten. Det man inte kan göra där, gör man i spel. Som t.ex. skjuta hej vilt
De “hollywoodspel” vi ser nu är delvis ett resultat av att de just är uppföljare till spel som haft denna inriktning från början och hela tiden måste överträffa vad de tidigare gjort. Sedan visar de ju då spektakelscener på E3 för att dra uppmärksamhet till sig eftersom dessa spel inte kan dra till sig uppmärksamhet på annat sätt då spektakel är deras identitet.
Jag blev personligen positivt överraskad åt det motsatta hållet med AC3, tomb raider, Halo4, the past of us, watch dogs, farcry 3 och Lost planet 3 som inte visar denna sida som sin identitet.
De spel som mest verkade “lida av det du talar om” va RE6 och jag tror även dead space 3 samt splinter cell men jag tror alla dessa tre har sin originalidentitet under ytan men de fokuserar inte på de bitarna i ett E3 blowout.
Sly cooper, beyond, pikmin 3, mario wii u och deadlight är några spel jag minns från mässan jag nog köper dag 1 och de övertygade mig inte med sitt actionspektakel
Med risk för en smula fanboyism, men det är precis detta som fortfarande får mig att se Nintendo och framförallt den smått svårdefinierade indiebranschen som en frisk fläkt bland alla dessa anonyma, gråbrunskaliga skyltdockespel.
Nintendo må inte bara ha änglar i sin himmel och ett fotorealistiskt actionspel behöver absolut inte innebära att det är oorginellt (Heavy rain och Mirror’s edge anyone?), men den gemensamma nämnaren för majoriteten av dessa actionspel är just den upprepande pang-pangtrenden vi har fått se de senaste åren.
Jag kände att det framgick enormt tydligt under E3 då jag roades mer av Nintendoland och Reggiezombien än av 10-minutersscener från God of war och Last of us.
Tycker inte att du ska vara rädd för fanboyism, det är inte svårt att se hur radikalt annorlunda Nintendo beter sig just nu i jämförelse med sina konkurrenter. Om man tycker om det eller inte är en annan femma, men jag är beredd att hålla med dig om att jag blir exalterad över t.ex. Project P100 inte minst för att det har en unik look med mycket färg. Mycket mer krävs inte.
Läste detta på CVG häromdagen som helt är inne på ditt spår med: http://www.computerandvideogames.com/353948/features/the-industry-needs-nintendo-more-than-ever-in-this-ultra-violent-age/
De “hollywoodspel” vi ser nu är delvis ett resultat av att de just är uppföljare till spel som haft denna inriktning från början och hela tiden måste överträffa vad de tidigare gjort. Sedan visar de ju då spektakelscener på E3 för att dra uppmärksamhet till sig eftersom dessa spel inte kan dra till sig uppmärksamhet på annat sätt då spektakel är deras identitet.
Jag blev personligen positivt överraskad åt det motsatta hållet med AC3, tomb raider, Halo4, the past of us, watch dogs, farcry 3 och Lost planet 3 som inte visar denna sida som sin identitet.
De spel som mest verkade “lida av det du talar om” va RE6 och jag tror även dead space 3 samt splinter cell men jag tror alla dessa tre har sin originalidentitet under ytan men de fokuserar inte på de bitarna i ett E3 blowout.
Sly cooper, beyond, pikmin 3, mario wii u och deadlight är några spel jag minns från mässan jag nog köper dag 1 och de övertygade mig inte med sitt actionspektakel
Jag tror inte alls det är ett särskillt stort hort på lång sikt. Som du säger kan det inte vara hållbart så småning om går vi vidare. Om det blir med eller utan de stora utgivarna är helt upp till dem.
Med actiongenren, menar du då third person shooters? Rent strikt inkluderar actiongenren subgenrer som plattform, shoot ‘em ups, fighting games osv. Jag misstänker att det inte är en sådan definition av genren du syftar på. Om så är fallet så vet jag inte om jag håller med, det finns gott om exempel på spel som inte är third person shooters eller liknande. Det har exempelvis kommit flera nya bra plattformsspel den senaste tiden, vilket förvisso strikt inräknas i actiongenren men jag tror inte att det är det du syftar på. Även andra genrer, som exempelvis point and click och platform puzzle games, har börjat komma tillbaka lite.
Om du däremot räknar in plattformsspel, fightingspel och liknande så ja, actiongenren är väldigt dominerande, men det har den väl varit sen NES-tiden, kanske även tidigare?
Du missar lite av poängen. Dels är texten skriven under E3 så den reflekterar kring en trend vi såg där utgivarnas alla AAA-actionspel (i detta fall TPS & FPS) nästan börjar se likadana ut. Det är klart att det fortfarande finns andra genrer kvar men texten pekar främst på hur vissa subgenrer faller offer för actiontrenden i spel så som smyg- och skräckspel.
Sen tycker jag du hårdrar dina genren alldeles för mycket. Du kan inte klämma in alla de undergenrer du anger i en och samma genre eller åtminstone inte påstå att det är det jag syftar på. Det finns ett skäl att man delade upp genrer under 90-talet. Actionspel blev ett aningen för brett ord helt enkelt. Jag tror aldrig jag någonsin tolkat fightingspel eller plattformspel som actionspel t.ex. I min ungdom var väl actionspel schmups, andra typer av pang pang-spel samt beat ‘em ups. Sen på senare år har det delats in i fler subgenrer.
Du missförstår mig. Jag var ute efter att förtydliga med, och jag var mycket tydlig med att jag inte trodde att du inkluderade dessa undergrupper, men för tydlighetens skull ville jag ha en bekräftelse, som jag nu fick. Slår man upp “action game” på Wikipedia så inkluderas de genrerna.