Triceps-trolleri med Sorcery

Jag är knappast den ende som känner att historien om Move var över innan den ens tog sin början. Efter att Wiis succé fick konkurrenterna att stå paralyserade av förvåning under den nuvarande generationens första år, var såväl Microsoft som Sony redo att presentera sina motgift vid E3 2009. Vid den tidpunkten var Move endast Playstation Motion Controller och blott ett koncept, men det var åtminstone någonting som tillät Sony säga att de minsann snart också skulle tävla om Wii-publiken.

Först året efter, på E3 2010, var Move redo att på riktigt visas upp, och Sorcery var ett av spelen som demonstrerade den snart färdiga produkten. Äntligen skulle en hel generation uppväxt med Harry Potter få känna sig som trollkarlar, även om Harrys snitsiga trollstav i trä bytts mot en plastboll som gärna blinkar i rosa.

Sorcery är ett spel som helt uppenbart kommit till som en Move-demonstration i första hand och ett spel i andra.

Trots det rosa hade Sorcery kunnat vara relevant just där, någonstans i slutet av 2010, som ett bevis på att Move visst fungerar i ett traditionellt spel. Nu är det emellertid inte hösten 2010 längre, det är sommaren 2012, och Move-tåget har kommit och gått. Då står Sorcery kvar som ett hopplöst generiskt spel som förvisso inte är direkt dåligt, men som däremot känns oönskat och… Ja, meningslöst. Sorcery är den där snubben som gick till festen när alla andra tog bussen, och som hinner fram precis i tid för att se de flesta röra sig vidare och bålskålen gapa tom så när som på en överbliven jordgubbe på botten som sugit i sig alldeles för mycket sprit.

Sorcery är ett spel som helt uppenbart kommit till som en Move-demonstration i första hand och ett spel i andra. Någon tänkte att trolla, det skulle det vara kul att göra med Move, och så byggde Sony ett spel runt det. Därför är berättelsen och världen den äger rum i hejdlöst tafatt. Det är någonting om en trollkarl med långt skägg som bor i ett högt torn i en magisk skog, och har en talande katt… Erline heter hon ja. Pojkens namn minns jag inte. Men han ska i alla fall förgöra en den onda mardömshäxan som hotar landet, men måste först genomgå en resa för att bli trollkarl nog att ta striden.

Under den här resan har du alltså din Move-trollstav till hjälp. Tekniskt är den inte alls tokig i rollen. Genom snabba knyck skickar du iväg magiska projektiler och spelet känner av hur du siktar när du vrider din Move på olika sätt mot teven. Det går att sikta högt och lågt, avfyra raka eller skruvade skott, och oftast är det rätt precist trots att det blir en väldig massa viftande. Spelet hjälper dig en del med siktet när fiender finns i närheten, men det är aldrig helt oväsentligt vart du siktar. Spelet hittar en god balans.

Som spelmekanisk grund finns det inte mycket att anmärka på här, men som jag tidigare antytt: för att vara ett spel som utspelar sig i en magisk värld känns Sorcery chockerande fantasilöst. Jag kan inte undgå att jämföra med fjolårets Zelda: Skyward Sword, som också hade rörelsekontrollen i fokus. Det var inte mer avancerat eller precist än Sorcery rent mekaniskt, men där byggde utvecklarna ett oerhört kreativt äventyr runt mekaniken. Vad Sony gör i Sorcery känns så tafatt att jag undrar om det krävdes mer än ett möte för att slänga ihop spelets designdokument. 

Vi får förutsägbara magier av typen jord, is och eld. Fienderna är skelett, spöken eller bara någon oidentifierbar typ av monster som kallas Bogeys. I en svensk översättning hade de kunnat heta Fiender, med andra ord. Hej idétorka.

Här finns några ”pussel”. T.ex. kommer jag fram till en bro som är trasig, och måste då snurra min Move jättefort för att reparera den. Som ni kanske anar är spelet också helt linjärt.

En gimmick står ut. När jag ska dricka en hälsodryck måste jag först skaka den så att den får rätt färg (så: skaka kontrollen tills knoppen lyser röd) och sedan hålla upp den som om jag drack ur kontrollen. Jag fnissade första och andra gången jag gjorde det – sen var inte heller det roligt längre.

Så Move i all ära, men rörelsekontroll i sig är ingen nyhet längre. Det känns inte som magi längre att jag viftar på handen och så gör min spelfigur samma sak, den oskulden tog Wii Sports redan 2006. Sex år senare kräver vi att det spel som rörelsekontrollen figurerar i faktiskt är intressant, och det är inte Sorcery. Inte på något sätt. Lyssna bara på titeln: Sorcery. Trolleri. Tänk om J.K. Rowling hade döpt sin bokserie till ”Trollkarlen”. Fantasi, mina damer och herrar, är det verkligen en så enorm bristvara anno 2012? Kanske bättrar sig spelet under andra halvan – jag har inte kollat – men vill du nödvändigtvis veta får du undersöka själv. Jag orkar inte mer.

Oavsett: Sorcery saknar helt personlighet. Kanske kan något barn där ute ha roligt med att kasta trollformler i någon timme, men då tillkommer ytterligare ett varningstecken: Sorcery kräver välutvecklade triceps. För där Sorcery helt misslyckas med att aktivera den viktigaste muskeln – hjärnan – och den känsligaste – hjärtat – lämnar det i alla fall avtryck i mina armar. I slutänden blir en stund med Sorcery inte mer än en stund av frekvent spastiskt fladdrande med min högerarm. Det finns nämligen ingen begränsning på hur många magiska lila projektiler jag kan avfyra och hur ofta, så den smartaste taktiken i alla strider är att vifta oavbrutet för att meja ner fienden så snabbt som möjligt.

Så när mina andra muskler glömt Sorcery bara sekunder efter att jag stängt av det, minns mina triceps det i några dagar därpå. Det är nog tyvärr den största bedrift Sorcery lyckas med.

Skrivet av Samuel Stenberg

Just nu: Luigi’s Mansion 2 kan vara topp fem mest kära återseendena någonsin.

Mail | Twitter | More Posts (72)