Nintendos parentes

Det är nästan helt oundvikligt för en framgångsrik filmskapare eller skådespelare att ha en eller flera filmer i sin portfölj som känns som dussinverk, och för långlivade artister eller band finns det alltid en skiva som hamnar i skymundan av de stora plattorna. Få lyckas med att få till en perfekt följd av alster, och någonting blir alltid en parentes i en annars imponerande katalog av titlar eller produktioner. Nintendo dominerade under en lång, lång tid konsolmarknaden och även om Nintendo 64 på många vis var ett bakslag för dem hade konsolen ändå många egenskaper som maskin betraktat som gör att den kan anses som en milstolpe i företagets historia, både på gott och ont.

Om man kopplar in ett objektivt tänkande så är det svårt att se hur Gamecube som hårdvara var en seriös konkurrent till Playstation 2 och Xbox.

Gamecube – å andra sidan – saknade det där. Visst kan man resonera kring det faktum att Capcom exempelvis gjorde kanske sitt viktigaste spel i en omtyckt spelserie någonsin med Resident Evil 4. Att kontrollen på många vis var ergonomisk fulländad är såklart också en av de saker man kommer att minnas från Gamecube-eran. Men på flera sätt ser jag Gamecube som kanske Nintendos minst viktiga maskin. Åtminstone om vi räknar de stationära. Vi kan alla räkna upp ett par spel vi älskade, men om vi nu koncentrerar oss på konsolen kändes den alltså som en stor parentes i företagets konsolhistoria. Jag vågar påstå att det kanske är en av spelhistoriens mest anonyma konsoler någonsin. Det var inte bara en maskin som saknade en egen tydlig profil utan också en maskin där stor potential förblev helt outforskad mark, där den lovande kompibaliteten med Game Boy Advance är en av många saker som aldrig riktigt omsattes i praktiken. Det var lite som att Nintendo inte riktigt brydde sig om de ideér de själva presenterade.

Till Sverige kom maskinen för tio år sedan, och det allra största steget för företaget själva var det optiska lagringsmediumet. Efter att kontroversiellt ha valt kassetter till Nintendo 64 introducerades nu små optiska skivor, ett beslut de tog dels för att skydda sig mot den piratkopiering som Nintendo alltid fruktat, dels för att slippa licensavgiften för DVD-skivor.

Radar man upp Nintendos stationära konsoler på rad blir det ganska klart att Gamecube inte riktigt platsar på samma vis som övriga. Samtliga Nintendos konsoler har fyllt en funktion, medan Gamecube mest bara försökte fylla ett tomrum. Sett till spel finns det en del guldkorn, absolut, men det är en maskin som nästan enbart tjänade som en brygga mellan Nintendo 64 och Wii. Bara en sådan enkel sak som att inte inkludera en DVD-spelare i den (det kom dock en version av maskinen med DVD-läsare i Japan) gjorde att den som maskin saknade en viktig funktion som Xbox och Playstation 2 kunde erbjuda. Att Nintendo också använde den för att dra ut på releasen av sin nästa maskin gjorde att den dessutom under ett år fick konkurrera med Xbox 360, vilken den givetvis blev omsprungen av rent tekniskt.

Även om Nintendo alltid har riktat sig mot en yngre målgrupp blev det också extra tydligt att Gamecube var det “barnsligare” alternativet. Det syntes inte minst i designen på hårdvaran, men också i att Sony kunde skylta med viktiga titlar som GTA-serien medan Xbox fick en hel del vuxnare FPS. Trots att då både Resident Evil 4 och Metroid Prime är två riktigt bra spel var det svårt att stå emot den enorma konkurrensen från framförallt Sony. När sedan spelserier som Guitar Hero och Singstar öppnade upp för en helt ny typ av spelande på Playstation 2 blev Gamecube än mindre relevant. Där Sony och Microsoft kunde erbjuda ett flertal spel med åldermärkningar för äldre TV-spelare matade Nintendo ut Mario Party-spel.

Gamecube-spel hade också ofta en ganska färgglad yta; de som jagade realism hittade sina spel på andra maskiner, helt enkelt. Resten av spelvärlden tog ett par viktiga kliv mot allvar och nya marker och Nintendo kunde inte riktigt hänga med.

För många TV-spelare har kuben säkert en stor plats i hjärtat – så även i mitt när det kommer till vissa specifika spelögonblick – men trots att spelen är det allra viktigaste är maskinen som sådan ändå det som ger ett första intryck. Dess kubiska form är visserligen stilren men kanske också den mest leksaksaktiga maskinen som lanserats. De som var barn av NES-eran sneglade nu på maskiner där man inte bara kunde spela vuxnare spel utan även se DVD-filmer på. Gamecube tog heller inga enorma tekniska kliv så även om den var kapapel till större spel handlade det inte om de kliv som andra konsoler lockade med.   

Det finns med all säkerhet hängivna Nintendo-älskare därute som sätter spelkuben framför både Microsoft och Sonys motsvarigheter när det kommer till spelande. Kopplar man in ett objektivt tänkande är det däremot svårt att se hur Gamecube som hårdvara var en seriös konkurrent till Playstation 2 och Xbox. Där Nintendos konsoler alltid bjudit på intressanta nyheter var Gamecube helt avskalad från allting sådant. Det optiska lagringsmediet skulle försöka få tredjepartstillverkarna att börja utveckla spel till en Nintendomaskin igen, något som de hade dragit sig för i och med Nintendos 64:s kassetter. Men med två betydligt mer säljande format från Sony och Microsoft var detta givetvis inte lika intressant. Så när vi nu firar tio år med maskinen så glädjs vi framförallt åt mästerverk som The Wind Waker, Metroid Prime och Resident Evil 4. Men om vi ska vara riktigt ärliga för en stund så är Gamecube som konsol lite av det svarta fåret i en annan väldigt intressant familj av Nintendomaskiner.

Skrivet av Conny Andersson

Just Nu: Dragonborn ger Skyrim nytt liv, Pokemon Snap är lika kul idag som för massvis med år sen och multiplayer i Black Ops 2 stjäl alldeles för mycket av min tid!

Mail | Twitter | Facebook | More Posts (28)