Super Nintendo förändrade allt

Jag var aldrig den coolaste killen i klassen. Men i lågstadiet spelade inte sådant så stor roll. Tjejerna bedömde inte killarna efter saker som snyggast moped eller dyrast märkesjeans. Sådant var förbehållet en framtid som jag ännu var en fem-sex år ifrån. Ett Nintendo Entertainment System under TV:n var inte synonymt med “nörd” på samma sätt som det skulle komma att bli.

Sommaren 1992 förändrades allt.

Jag var dubbelt så gammal nu som när NES kom in i mitt liv, och befann mig i en övergångsperiod. Snart skulle jag lägga mellanstadiet bakom mig och gå till högstadiet. Det var som att lämna ett liv för ett annat. Som att barndomen tog slut den dag man klev ut genom skoldörrarna inför sommarlovet mellan klass sex och sju. När man började i högstadiet var det ett steg mot vuxenlivet. Det var de kommande åren jag skulle börja göra val som formade hela min tillvaro. När det var högstadiedisco stannade jag hemma och upplevde A Link to The Past. När folk lade tusenlappar på att trimma sina mopeder önskade jag mig en nytt SNES-spel.

En väldigt ung blivande GAMEcore.se-skribent och hans lillebror spelar SNES.

Super Nintendo slog också undan benen på mig och kasserade allt jag trodde mig veta om grafik. Med 256 färger på skärmen samtidigt skapades världar så levande att jag omöjligen trodde det kunde bli snyggare än så (det trodde jag visserligen om spelen till NES också). Jag var övertygad om att detta var det snyggaste jag någonsin behövde. När Link gick ut i regnet i inledningen av A Link to The Past fanns det inga tvivel om att den simpla och snabba arkadunderhållning som NES tidigare hade gett mig nu var utbytt mot något som mer kunde kallas upplevelser.

De kommande åren skulle det vara ganska nördigt att ha en Nintendo-konsol under sin TV och i skolkorridoren hade jag och en klasskompis dagliga debatter om hurvida Sega eller Nintendo egentligen var bäst. Jag var helt enkelt en lite sämre TV-spelare då än jag var idag; jag var övertygad om att Nintendo stod för allt som var gott i världen och Sega var det onda företaget. Segas spel saknade själ, och de gånger jag smygtestade Mega Drive gjorde jag det nästan skamset. Om fanboy-begreppet hade existerat då var jag i allra högsta grad en sådan. Sega och dess Mega Drive hade inte en suck emot SNES, Sonic var ett skämt i jämförelse med Mario och när någon påtalade hur fräcka spelen var till Mega Drive visade jag upp Disney-spel signerade Capcom och påstod att grafiken och spelkänslan i de spelen aldrig kunde matchas av Sega. Det räckte med att visa upp F-Zero, Super Castlevania IV, Super Mario Kart, Secret of Mana och Super Metroid för att bevisa att Nintendo hade vunnit konsolkriget.

När det var högstadiedisco stannade jag hemma och upplevde A Link to The Past. När folk lade tusenlappar på att trimma sina mopeder önskade jag mig en nytt SNES-spel.

Och när folk fortfarande tvivlade lät Nintendo tillsammans med Rare en viss apa göra comeback och så var saken klar. Ingen seriös TV-spelare kunde på allvar påstå att Sega Mega Drive hade bättre spel än Super Nintendo. Att det skulle komma ännu snyggare, bättre och mer minnesvärda saker de kommande åren gick omöjligen att bilda sig en uppfattning om. Super Nintendo var så bra som en spelmaskin någonsin skulle komma att behöva vara, det var jag fullständigt övertygad om. Den förändrade allt. Den förändrade mig.

Skrivet av Conny Andersson

Just Nu: Dragonborn ger Skyrim nytt liv, Pokemon Snap är lika kul idag som för massvis med år sen och multiplayer i Black Ops 2 stjäl alldeles för mycket av min tid!

Mail | Twitter | Facebook | More Posts (28)