En spelhjältes återkomst

Den unge ängeln Pit är tillbaka och verkar inte ha blivit en dag äldre, trots att vi fått vänta länge på hans återkomst. Efter 20 år av rykten har NES-spelet Kid Icarus (från 1986) och Game boy-spelet Kid Icarus: Of Myths and Monsters (1992) fått en uppföljare. Vid en första anblick ser det nya spelet Kid Icarus: Uprising ut att skilja sig radikalt från sina föregångare. Kid Icarus: Uprising har bytt genre och är nu en blandning av shoot ‘em up och shooter i tredjeperson istället för ett plattformsspel som föregångarna. Den tidigare helt tyste Pit har även begåvats med en röst och snackar på i den grad att han överkompenserar alla dessa år av tystnad. Pit har även lärt sig att flyga, även om det bara fungerar i fem minuter (sedan måste han ta sig fram till fots – ett sätt att skapa lite extra variation i spelandet). Utöver detta har det självklart hänt mycket grafiskt (Pits förra äventyr var trots allt svartvitt) och, som jag nämnde i en tidigare artikel, kräver den nya kontrollen ett ställ för att fungera felfritt.

Bortsett från ängelns nyfunna kärlek till dåliga skämt känns ingen av dessa nyheter egentligen ologiska. Pit flög redan i slutet av första spelet. Den sista bosstriden, där Pit använde de tre återfunna heliga skatterna – spegelskölden, ljuspilarna och pegasus vingar – var en shoot ‘em up-sekvens. Så att han behåller de förmågor han förvärvat i slutet av första spelet är helt logiskt. Logiskt, men lite trist för oss som gillade Kid Icarus för dess kvalitéer som plattformsspel snarare än det avslutande kapitlet och för oss som sett fram emot en uppföljare i samma genre som originalspelet.

När jag väl någotsånär lärt mig den nya styrningen och accepterat det nya spelkonceptet inser jag att oväntat mycket är sig likt.

Trots genrebytet finns det mycket för nostalgikern att hämta i Kid Icarus: Uprising. När jag väl någotsånär lärt mig den nya styrningen och accepterat det nya spelkonceptet inser jag att oväntat mycket är sig likt. Ta bara en sådan sak som musiken. De flesta av de 26 år gamla styckena från originalspelet visar sig fungera väldigt bra fortfarande och finns representerade i Kid Icarus: Uprising genom olika nytolkningar. Många av fienderna är bekanta. Ja, faktum är att nästan alla från första spelet finns med även här. Inte minst lägger man märke till sådana som Reaper, som blir galen och ropar på hjälp om han upptäcker Pit, och så klart Eggplant Wizard, vars auberginer täcker Pits hela överkropp och helt handlingsförlamar den lille ängeln om han får dem på sig. Även fienderna står sig bra på 2010-talet.

Även om mycket är sig likt kan jag inte komma undan känslan av att Pit förlorar lite av sin själ i och med Kid Icarus: Uprising. I ett shoot ‘em up är inte hjälten lika vital som i ett plattformsspel. I ett plattformsspel styr jag en karaktär, men i ett shoot ‘em up styr jag ett vapen. Starwing är det enda shoot ‘em up jag kan komma på där jag brytt mig om något annat än att skjuta, men inte ens där blir karaktärerna mycket mer än en parentes för mig. Trots att vapnet i Kid Icarus: Uprising är en ängel som heter Pit hamnar han aldrig i mitt fokus på samma sätt som han gjorde i Kid Icarus till NES. I Uprising blir han mest den där irriterande rösten som stör min koncentration när jag försöker döda mina fiender utan att själv bli skadad. I originalspelet väckte Pit, trots tystnad, mitt intresse på ett helt annat sätt. Han fick mig att läsa först manualen och därefter grekisk mytologi för att få veta mer om honom och hans bakgrund. I Uprisning är jag så fokuserad på det som händer på den övre skärmen att jag inte bryr mig om vad Pit och Palutena diskuterar på den nedre. Pits fiender förblir just fiender i ett tv-spel – bara ett hinder jag ska tackla på rätt sätt för att ta mig vidare i spelet. Ingen av karaktärerna är inte längre de mytomspunna väsen jag ville veta mer om i Kid Icarus utan har förvandlats till protagonister och antagonister hämtad från valfri tecknad serie för barn. Ni vet sådana där serier där skurkarna inte bryr sig om hur många gånger protagonisten har förstört deras planer tidigare – den här gången är de så säkra på sin sak att de ägnar det mesta av sin tid åt att munhuggas med hjälten/hjältinnan istället för att faktiskt låta fällan de gillrat slå igen.

Hade Nintendo gjort Kid Icarus: Uprising till ett plattformsspel hade det lätt drunknat i mängden.

Kid Icarus: Uprising känns inte som en riktig uppföljare utan fungerar istället som en väldigt sen spin-off – ett sätt att testa om intresset fortfarande finns för varumärket Kid Icarus. Ser man det ur Nintendos perspektiv är det inte konstigt att de valt denna väg. Hade Nintendo gjort Kid Icarus: Uprising till ett plattformsspel hade det lätt drunknat i mängden. Som jag var inne på tidigare finns det många fler kända plattformshjältar än kända karaktärer från shoot ‘em up-spel och därför krävs en helt annan pondus för en plattformshjälte för att spelet ska sälja. Med tanke på att det var 20 år sedan Pits senaste spel blir det helt enkelt en alldeles för stor risk att en mer regelrätt uppföljare med honom i huvudrollen hade floppat.

Det är tydligt att det kan fanns gott om idéer och tankegods från Kid Icarus-universumet att återanvända i Kid Icarus: Uprising. Med det i bakhuvudet blir det ännu märkligare att Nintendo behövde vänta 20 år innan Pit återigen fick huvudrollen i ett spel. Nu hoppas jag att det inte tar 20 år till innan nästa spel dyker upp och att Nintendo vågar låta Kid Icarus gå tillbaka till rötterna även genremässigt. Om de kan göra det spelet så lovar jag att inte klaga även om vår evigt unge hjälte fortsätter att babbla på i nästa del i Kid Icarus-serien.

Skrivet av Jonas Hrimfei

Just nu: Diablo 3 varvas med lite Gravity Rush till Playstation Vita. I veckan ska även Nordic Game besökas.

Mail | Facebook | More Posts (22)