De flesta spel har musik. Toner som medföljer upplevelsen, åtminstone. Däremot är de spel där händelserna i ljudvågornas rike är något annat än bakgrundsskval eller på sin höjd en stämningshöjare lätträknade. Vi har de rena musikspelen – Rock Band, Singstar och gänget – och så har vi de mer eller mindre abstrakta, rytmbaserade spelen (jag tänker Parappa, Frequency, Elite Beat Agents, sådant). Få har faktiskt på allvar försökt förena en klassisk spelgenre med musiken på ett organiskt vis, varför jag inte kan låta bli att vara intresserad av Soundshapes grundkoncept – plattformsmusikspel – redan från första början.

När spelutvecklaren Vander Caballero ville berätta om sin barndom, i synnerhet den som kretsade kring hans far valde han att göra det via spelmediet. Resultatet blev Papo & Yo, en historia om en pojke i ett fantasilandskap tillsammans med ett stort monster och en herrans massa smaskiga kokosnötter och grodor.

Vid begagnathyllan i en lokal spelaffär finner jag Alone in the Dark för 29 kronor. Hemma ger jag det ett par timmars speltid, konstaterar att det är uselt och placerar det i spelhyllan för att förmodligen aldrig mer spela det igen.

Bedårande vackert, kompetent skådespelat, robust stridsmotor och mycket värme. Det är några av de första intrycken Fredrik och Alexander får när de sätter sig ner med indiespelet Dust: An Elysian Tail som äntligen släpps efter 4-5 års utveckling. Hur i princip en man lyckades göra detta är imponerande.

Vi måste prata om PC-konverteringar. På senare tid har jag funderat över detta ämne inte mindre än tre separata gånger och alla tre fall ter sig olika. Innan jag ger mig in på de tre spel jag funderat över tänkte jag bli aningen mer personlig än normalt och erkänna att jag bryr mig om grafiken. Jag har länge blundat för den insikten och kämpat för att spelkänslan alltid borde stå i första rum. Men sedan jag investerade i en tillräckligt bra PC har jag sett fram mot att kunna njuta av de största releaserna med reglagen till höger. Skillnaden mot min gamla PS3:a är enorm. Nu får jag hela upplevelsen, på en gång, utan kompromisser. Trots alla ord om att PC-spelandet har dött.

Vi skall tala om eftertexter i spel den här veckan. Vilka möjligheter spelindustrin har i jämförelse med andra branscher att presentera dem på ett innovativt sätt men även om de har någon som helst betydelse för er som konsumenter.

Fredrik tar med Alexander på en tur till den undre kriminella världen i Hong Kong i Sleeping Dogs, United Front Games långtidsprojekt. Vad som på ytan ser ut som ett alldagligt sandlådespel med gangstertema visar sig innehålla oväntat mycket uppdragsvariation och slipade spelmekaniker.

Okej, jag har gjort min plikt och i en tidigare text konstaterat något som, för allra första gången för min del när det gäller Mario, faktiskt satt rätt långt inne: New Super Mario Bros. 2 är ett oerhört välsvarvat plattformsspel. Med det undanstökat inbjuder spelet dock till en helt annan diskussion, en diskussion som jag låter ta avstamp i det faktum att recensenter, podcastpratare och krönikörer världen över verkar uppvisa en kollektiv indifferens gentemot Marios senaste äventyr. ”Det räcker nu,” tycks budskapet från pressen lyda.

En gång i tiden var våra spelvärldar befolkade av söta, charmiga och attitydfyllda antropomorfiska varelser. De dominerade i princip hela branschen ett bra tag till de slutligen nästintill bara försvann. Vad var det som hände? Det är en av många frågor som man försöker besvara när Alexander och Fredrik återvänder med en ny säsong av GAMEcores djupgående diskussionspodcast Radio Format.

Nordic Game Indie Night är en återkommande tillställning som äger rum under Nordic Game 2012. Där väljs några lovande indieprojekt ut att medverka och i slutändan även tävla om att få ett bidrag för fortsatt utveckling. Alla år har intressanta spel att bjuda på men i år var det ett spel som stack ut ur mängden bara genom hur det presenterades på testgolvet.

Det här är veckan som spelbranschen vaknar till på allvar. Spelflödet börjar sakta men säkert tillta och för att hälsa spelhösten välkommen tänkte vi höra med er vad ni helst vill spela det kommande halvåret.

I Puls den 18 augusti: Puls återvänder efter sommaruppehållet med ett fullspäckat Gamescom-avsnitt. Fokus hamnar på de nya varumärken Sony presenterade, d.v.s. Rain, Puppeteer, Until Dawn och sist men inte minst Tearaway, Media Molecules nya titel för Vita som får mycket kärlek från Samuel och Alex. Detsamma gäller Capcoms nya Remember Me, som diskuteras flitigt.

Jag dör. Igen. Det var då själva den att det ska vara så svårt att göra de där vägghoppen efter att jag norpat stjärnmyntet som kaxigt snurrar ovanför ytterligare ett oändligt stup.

Tittar på klockan. 01:37, mitt i veckan. Dags att sova, egentligen. Fast inte riktigt än – bara ett försök till.

01:45 utför jag till sist vägghoppet prickfritt och hissar snart flaggan vid banans slut i topp. Med en bestämd ”nu får det faktiskt räcka”-attityd smäller jag ihop min 3DS, men innan jag vänder kudden till den kalla sidan för att somna med guldsvampar och gyllene Bullet Bills under ögonlocken rycker jag åt mig mitt trogna anteckningsblock. På sidan med ”New Super Mario Bros. 2” kluddat överst står dittills nästan enbart negativa saker. Arga saker. ”Nintendo, ni är LATA” har jag visst låtit stryka under.

Är det rättvist att kritisera laddningstider i spel när man inte riktigt vet de tekniska förutsättningarna och tillkortakommandena som bidrar till dem? På ett vis tycker jag det, i synnerhet då jag samtidigt ser spel som är blixtsnabba på att ladda. Ett av årets värsta väntetider stod bland annat Mass Effect 3 för. Det spelet bad om så mycket springande mellan våningar i rymdbaser att det blev oerhört frustrerande att bara njuta av upplevelsen. Mellan varje rackarns våning behövde spelet ladda i 10-15 sekunder. Det gjorde att man nästan drog sig för att vilja utforska. Istället spelade jag praktiskt och funktionellt genom att systematiskt gå igenom alla nyheter på varje våning. Det fungerade men främsta skälet att jag spelade på detta väldigt stela och långt från organiska sätt var för att laddningstiderna plötsligt var i vägen. De störde min helhetsupplevelse när jag hellre i lugn och ro kunde ha strosat runt på Normandy.

Sony kom till Gamescom i Köln denna vecka med en gammal PS3 som tuffar på oerhört stabilt men också med en ny Vita som istället är riktigt, riktigt illa ute. Sony gömmer alla försäljningssiffror som står i deras makt att gömma, medan den offentliga statistik från Japan som pumpas ut på internet visar att Vita blir förnedrad av 3DS vecka efter vecka. Och utan ett Monster Hunter på horisonten – ja, utan någon garanterad storsäljare över huvud taget att skåda mot i kikaren – har folk på allvar börjat ifrågasätta hur länge Vita ska överleva. Det för Sony så viktiga tredjepartsstödet kommer att utebli nästan helt från 2013 och framåt om inte Sony sätter fart på försäljningen. Snarast.

Vi trodde att Sonys Jack Tretton skulle kavla upp skjortärmarna, ställa sig på scen på E3 i juni och rulla ut nyhet efter nyhet för Vita i syfte att övertyga oss om att konsolen har den livskraft namnet antyder. Någon första hjälpen fick Vita dock inte i Los Angeles i juni – den kom i Köln i augusti istället. Sonys nyheter på Gamescom har inte räddat Vita, men nu har Sony åtminstone rest sig på nio och visat att de tänker göra något åt situationen.

Det här är vad Sony behövde göra, men vad jag aldrig trodde att de faktiskt skulle göra.

Till att börja med bekräftade de vad de borde ha bekräftat redan på E3: Playstation Plus kommer till Vita. Varför det inte fanns på plats från start kan man fråga sig, men nu korrigerar Sony sitt misstag. Playstation Plus handlar om mervärde för de trogna fansen, och tjänsten tilltalar precis den målgrupp Sony till att börja med måste få ombord på Vita-tåget innan de kan sikta bredare.

Exakt hur tjänsten ska fungera för Vita gick de inte in i detalj på, men det blir nog väldigt snarlikt PS3-motsvarigheten och det enda stora frågetecknet är egentligen om de som redan är medlemmar i Playstation Plus kommer att få alla Vita-fördelar gratis, eller om det krävs någon typ av expanderat medlemskap för det. Med tanke på vilket givmilt humör Sony verkar vara på (jag kommer till Crossbuy-initiativet lite senare), gissar jag att de kommer att expandera utan krav på extra plånboksöppning.

En sak som lyst med sin frånvaro i Vita-utbudet har varit starka, exklusiva titlar från förstapartsstudior. En essentiell beståndsdel i vilken konsols bibliotek som helst, för att inte säga den allra mest essentiella. Matematiken för såväl tredjepartsutvecklare som konsumenter är enkel: om Sony inte visar att de på allvar stödjer konsolen, varför ska jag då lägga mina slantar på den? Med två titlar på Gamescom visade Sony att deras förstapartsstudior visst vet att Vita existerar.

Holländska Guerilla gör till att börja med ett helt nytt Killzone för formatet. Precis, Guerilla – ingen reservstudio någonstans i obygden. All heder åt studior som Sony Bend (Uncharted: Golden Abyss) och Nihilistic (Resistance: Burning Skies), men att Guerilla, de faktiska skaparna av Killzone, arbetar med ett spel byggt för grunden för Vita skickar ett tydligt budskap. (Att Killzone sedan faktiskt flera gånger om visat sig sakna någon större försäljningskraft utanför den innersta spelarkretsen, det är ett problem som inte riktigt hör till i sammanhanget. Tanken – ”stor förstapartsstudio arbetar med Vita-exklusivt spel – är det centrala här.)

Sedan har vi då fantastiska lilla Media Molecule. Trogna GAMEcore-läsare vet att undertecknad har en särskild plats i mitt hjärta reserverad inte bara för Little Big Planet utan för hela Media Molecule och deras karismatiska spelskaparstil. Det är alltså föga förvånande att jag endast tack vare första trailern för Tearaway – Media Molecules nya, Vita-exklusiva plattformstitel – gick från att betrakta Vita som en axelryckning i portabel form till att känna ”jag MÅSTE ha en sån!”. Vi tar och tittar på den där förtjusande trailern igen:

Att döma av den här trailern (och med Media Molecules gedigna arbete med Little Big Planet-spelen i åtanke) är Tearaway allt jag önskar mig av ett Vita-exklusivt spel. Britterna har konstruerat en värld och ett koncept som tycks gifta sig perfekt med formatet. Det är vackert, men utseendet tjänar också spelmekaniken eftersom spelaren kan manipulera de pappersomgivningar figuren Iota reser genom. Det sjuder av den där värmen som, åtminstone för mig, gjorde Little Big Planet oemotståndligt. Media Molecule visar också återigen fingertoppskänsla i det perfekta musikvalet (låten är ”Shut Eye” med Stealing Sheep). Bara en sådan sak.

Tyvärr spelar min åsikt i det här fallet en väldigt liten roll. Jag representerar inte den spelargrupp som har Vitas öde i sina händer. Tearaways estetik, framtoning och upplägg försäkrar att det inte kommer att bli en succé hos de bredare massorna. Visst blir Sony glada om jag och du köper en Vita – som sagt, det är hos kärnspelarna de måste börja sitt återtåg – men Vitas öde kommer i slutänden att avgöras hos Fifa- och Need for Speed-publiken. Sicken tur då att de båda EA-serierna under Gamescom bekräftades vara på väg till Vita denna höst.

Sony behöver dock något som kan driva den där ack så viktiga Fifa- och Need for Speed-publiken till Vita (annars köper de ju bara spelen stationärt), och här kommer vi så till den viktigaste utannonseringen från Sony på Gamescom: crossbuy. Redan på E3 i fjol började Sony visa hur PS3- och Vita-spel kan interagera med varandra, och i samma stund började vi spekulera i huruvida de skulle ge köpare av PS3-spel någon typ av uppmuntran till att köpa samma spel på Vita. Och vilken uppmuntran sedan – de kommer att bjuda på Vita-versioner av spel som ingår i crossbuy-initiativet!

Det här är vad Sony behövde göra, men vad jag aldrig trodde att de faktiskt skulle göra. Om jag nu t.ex. köper Playstation All-Stars på PS3, kommer jag veta att samma spel väntar på mig på min Vita den dag jag köper den. Jag går, i princip, miste om ett spel om jag inte köper Vita. Det är en lite skev men ofrånkomlig psykologi. Nu har Sony endast utannonserat tre spel för crossbuy än så länge – nya Ratchet and Clank, Sly 4: Thieves in Time samt nämnda Playstation All-Stars – men alla initiativ börjar någonstans. Det här, ska ni veta, är ett oerhört kliv att ta för Sony. De ger bort spel i tider då den ekonomiska snaran runt företagets nacke är hårdare åtdragen än någonsin. Deras kalkyler måste emellertid visa att crossbuy kan få PS3-ägare att flockas till Vita och att givmildheten kommer att löna sig i längden – och jag tror de kan ha rätt.

Ett smärre orosmoln tornar upp sig: räcker det med förstapartsspel för att flockningen ska ske? Jag har nämligen svårt att se tredjepartsutvecklare vara allt för ivriga med att sätta crossbuy-stämpeln på sina Vita-titlar. Sony har ett egenintresse i att driva folk till Vita (d.v.s. de tjänar pengar på konsolförsäljningen), men bjuder EA Fifa 13-köpare på PS3 på Vita-versionen av spelet blir det ren välgörenhet. Kanske kan Sony gå in och stötta sådan välgörenhet någonstans, men jag tror att crossbuy med enstaka undantag kommer att stanna som ett initiativ för förstapartspel. Men med tanke på hur stark Sonys uppställning av sådana varit på senare år – och nu även ser ut att kunna bli på Vita – kan det räcka långt.

Så, applåder till Sony för den heroiska framryckning denna vecka inneburit för Vita är på sin plats. När vi så småningom låter applåden dö ut och tar ett steg tillbaka måste vi dock vara realistiska och konstatera att Vita fortfarande är en krisande konsol. Den har en låååång väg att vandra. Playstation Plus, crossbuy, Killzone och Tearaway utgör tillsammans blott ett litet steg på rätt väg. Men med tanke på att Vita för bara en månad sedan kändes som en konsol som kanske inte skulle ta så många steg till över huvud taget är det inte illa pinkat. Sällan har det väl passat bättre att konstatera att liket lever.