Mario Kart är eventuellt det enda varumärket Nintendo har kvar på en stationär konsol som kan lyfta försäljningen av deras framtida konsoler.

Kan Xbox One-spelet Titanfall vara helt rätt spel för att få Xbox att äntligen få grepp om Japan? Alexander lägger fram en teori och spekulerar.

Allt vi fick se från Call of Duty: Ghosts under Xbox One-preimären var en trailer, en trailer som med nöd och näppe visade faktiskt spelbart innehåll. Nu har Activision och Infinity Ward valt att visa upp mer av sitt spel för allmänheten såhär före E3. Dessa två medföljande videoklipp visar dels upp undervattenselementet men även hur den nu berömda miltärhunden, Riley, kommer att tillämpas i detta kommande Call of Duty-spel.

Varje år som ni hört mig, Samuel, Fredrik och andra kollegor analysera och tala om de tre huvudsakliga presskonferenserna från E3 har ni tyvärr för det mesta hört besvikna ljudgångar genom era högtalare. Ibland har vi inte fått det vi önskat oss men alltsom oftast beror inte missnöjet på själva innehållet utan hur plattformshållarna valt att strukturera och presentera sina shower. Jag är nämligen övertygad att man kan få en väldigt bra, bra eller till och med medelmåttig presskonferens att bli minst ett snäpp vassare med väldigt enkla medel.

I augusti förra året påbörjade företaget Oculus VR en Kickstarter för att börja realisera sin vision kring en virtual reality-hjälm döpt till Oculus Rift. Nu, omkring tio månader senare, har jag testat frukten av detta arbete. Jag måste nog påstå att jag är oerhört imponerad, faktiskt på gränsen till överväldigad samt övertygad om att det här kan ha en faktisk framtid i våra spel och interaktiva upplevelser i många år framåt.

“Oculus Rift är nästa 3DS” sade jag i kväll före jag skulle sätta Rift över huvudet på mig för första gången. Med det menar jag att det här är ett praktexempel på en produkt som likt Nintendos 3DS måste testas före man verkligen investerar i konceptet. Det går inte att förstå storheten i idén och upplevelsen utan att själv först varit en del av den. Få produkter tar dock meningsvalet “varit en del av den” mer bokstavligt än Oculus Rift då den verkligen omsluter dig in i sin värld konstruerad av ettor och nollor.

Landskapet i Oculus Rift är teknologiskt rått och kantat med tillkortakommanden. Upplösningen kunde vara högre och jag kan se scanlines så långt ögat når vart jag mig än i världen vänder. Rift är mer ett löfte om storhet än en mojäng som faktiskt levererar något felfritt i dagsläget. Men samtidigt finns det en charm med den råa känslan. Mina tankar flyr till arkadkabinettens gyllene dagar eftersom Rift förmedlar ungefär samma känsla som att stå tätt upptryckt mot en flimrande suddig arkadskärm. Varje scanline är märkbar och härligt bitig. Jag gillar det som sagt. Det känns nostalgiskt speligt på något vis. Med det sagt vill jag så klart fortfarande att Oculus Rift skall fixa sina små kosmetiska fel och komma ikapp dagens teknik men det här inledande startskottet känns på något vis charmigt i sin enkelhet. Det viktiga i sammanhanget är att jag trots dessa uppenbara barnsjukdomar lyckades bli fullständigt uppslukad. Jag köpte den virtuella vistelsen med hull och hår. Det kan nog alla omkring mig intyga.

Det första besöket inne i Oculus Rift var via en Breakout-klon sedd ur ett förstapersonsperspektiv. Föreställ er squash i Trons mörka och neoninfattade datalandskap så förstår ni nog hur upplevelsen såg ut. Mitt i landskapet svävade en transparent grön platta som skulle agera som mitt redskap att reflektera bollen tillbaka mot den bortre väggen. Denna platta styrdes helt av mina huvudrörelser. Precisionen är som sådan att det räcker att vicka försiktigt på skallen för att plattan skall flytta sig fritt längs både en Y- och X-axel. Men eftersom undertecknad är den där typen av spelare som när han var yngre svängde med hela kroppen när han spelade ett bilspel så ledde det även är till mer yviga rörelser, så i den grad att jag vid ett tillfälle hörde ett försiktigt “klonk” när jag böjde mig så mycket att jag råkade slå hjälmens frontparti i bordskanten när jag slängde mig efter virtuella bollar.

Breakout-spelet var ett intressant s.k. proof of concept när det kom till maskinens precision vad gällde huvudrörelser. Det är inte 1:1 men det är tillräckligt nära för att man inte skall känna att man mist kontrollen. Upplevelsen var i överlag ganska abstrakt så det var inga svårigheter att köpa upplevelsen. Jag tänkte inte heller så mycket på vidvinkeln då världen i Breakout-klonen i överlag var becksvart i utkanterna av mitt synfält.

Desto mindre abstrakt blev det när jag reste mig från min trygga stol och ställde mig raklång på golvet medan jag sakta rullade uppför en hiskligt hög berg- och dalbana. Det var också här som den lägre upplösningen blev mer omedelbart märkbar likaså var gränsen gick för synfältet. Världen var lite extra suddigt och åter igen kändes saker väldigt speligt. Jag trodde det skulle ta mig ur inlevelsen men oj vad fel jag hade på den punkten. Det som väntade mig skulle nämligen bli en av min livstids mest omtumlande digitala upplevelser. Något som gränsar till samma upplevelse som den urbana legenden om L’arrivée d’un train en gare de La Ciotat talar om. Jag vågar påstå detta utan större tvekan i rösten.

Sakta och stadigt klättrade jag uppför rälsen. Jag började se mig omkring och bilden följde snällt och lydigt med i rörelserna. Ju högre jag kom desto mer kände jag ett visst obehag stiga inom mig. Det började verkligen kännas som jag svävar högt upp i luften trots att jag stod tryggt på ett golv i en sal omgiven av människor. Jag vred huvudet och försökte se mer av landskapet runtom mig. Här blev det extra tydligt att världen skalades upp framför mig och att det häckar en svart sorgkant i periferin av mitt synfält som bryter illusionen men den bryts inte på ett sätt som förstör inlevelsen, istället skapas en känsla av overklighet men där jag fortfarande känner att jag var på en trovärdig plats, jag stod i en fantasi där fysikens lagar upphört. I praktiken känns det som världen inte existerade utanför synfältet, något hjärnan har väldigt svårt för att acceptera. Det är en väldigt märklig och på gränsen till olustig känsla. Föreställ er Super Mario Galaxy-banan där nivån enbart existerar där ljuset slår så kanske ni med ansträngning kan uppfatta scenariot. Tänk er sen att vara mitt i denna absurda plats.

Något som inte får glömmas bort är att Oculus Rift inte bara förmedlar ett brett synfält och därmed sveper in dig i dess värld utan att den även förmedlar 3D-känsla, och den gör det riktigt bra, nästan för bra. Jag är inte en person som dokumenterat lider av svindel eller är oerfaren när det kommer till upplevelser ur ett förstapersonsperspektiv men den djupkänslan som Oculus Rift förmedlar i kombination med den exemplariska head tracking-funktionen skapar en skrämmande och svindlande trovärdig helhet trots dess reala råhet.

När den första chocken lagt sig efter jag svängt runt med huvudet för att skåda min omgivning infinner sig nästan panik. Framför mig såg jag att rälsen slutade och det betydde att jag när som helst skulle påbörja min färd ner mot marken. Under mig fanns det inget mer än en träplatta som rullade längs rälsen, känslan av att vara långt upp i himmelen var äckligt påtaglig och jag kände hur pannan började kallsvettas sekunderna före dyket.

…

Det här är inte klokt…

Det känns som jag skall dö.

…

Jag blir alldeles knäsvag, både mitt psykiska och fysiska jag klamrade sig paniskt efter något objekt, något som kunde inge känsla av säkerhet. Golvet var långt ifrån tillräckligt. Synen var bortvriden en stund, obehaget steg. Jag blir tillsagd att se framåt, något jag gjorde motvilligt. Jag skojar inte. Jag menar dödligt allvar, SÅ intensivt kändes det.

När dyket inleds och farten steg fick jag panik. Jag slängde mig åt sidan och ner mot golvet men jag kom inte bort från vansinnesfärden. Jag var instängd. Det är helt otroligt men det blev under några sekunder för mycket för mig. Fullständig sinnesöverbelastning.

När jag återfick lugnet föskte jag faktiskt njuta av åkturen. Det svängde, rälsen krökte sig och jag började acklimatisera mig till platsen jag befann mig i och det som skedde. Det sista som hände var dock ett litet skutt när min träplatta till transportfordon lyfte från rälsen och slungades upp över en mur. Jag hade sett den här sekvensen tidigare på video. Det såg rätt mesigt ut från en datorskärm men inne i Rift-universumet var det allt annat än mesigt. Ett sug i magen som inte borde vara möjligt att känna på ett stillastående golv genomleds innan jag åter kände fast räls under fötterna och åkturen nådde sitt slut.

Nu har ni läst om min upplevelse. Nu kan ni även se den just för att förstå hur stark effekt Oculus Rift hade på mig.

Vilken rush. Jag vet inte vad jag skall tycka. Jag kan inte neka till att jag fann upplevelsen smått otäck. Jag vet samtidigt att andra som också testade maskinen inte alls reagerade bråkdelen så radikalt som mig. Vi är alla olika. För mig var det alldeles för trovärdigt men samtidigt kan jag inte heller neka till den här maskinens otroliga potential. Något som lyckas införliva och väcka alla dessa känslor i mig måste göra något rätt. Vem bryr sig vad andra kände? Det jag kände kändes ända in i märgen! Här finns så löjligt mycket potential. 3DS-3D är skrattretande i jämförelse och Kinect-rörelser ger mig inte en bråkdel av samma grad inlevelse som denna tingest. Jag skymtar en framtid där detta kan bli ett fullgott datortillbehör för spel där dess inblandning leder till ökad inlevelse och förhoppningsvis helt nya uppslukande äventyr där du som spelare bokstavligen står i centrum.

Det går inte att förstå storheten i idén och upplevelsen utan att själv först varit en del av den.

Samtidigt får spelutvecklare en rad nya utmaningar att ställas inför, t.ex. hur man hanterar åksjuka. Åksjuka påstås av doktorer att uppstå när rörelse kan ses men inte kännas och vice versa. Det kommer bli ett stort hinder att överkomma med virtual reality. Saker som spelarhastighet måste justeras samt att meny- och HUD-element kan skapa kognitiva dissonanser i vår hjärnor. Var i t.ex. FPS placerar vi i framtiden det klassiska guppandet vapnet som vi finner strax nertill höger om vårt synfält i vanliga fall? I Virtual reality upplevs det som man har ett vapen fastklistrat mot sin kind. Detta i sin tur får mig att omedelbart spekulera om framtida tillbehör. Att generationen kan leda till spännande nya upplevelser, gör mig glad, så oerhört glad.

Jag vet fortfarande inte exakt vad next-gen inom spelande innebär men det här kändes utan tvekan som något som var genuint nytänkande, något som kan hjälpa oss att utforska det här mediet mer på lång sikt. Det bevisar att det finns mycket kvar att utforska i vårt härliga interaktiva media och att Oculus Rift har vänligheten att försäkra mig om att kommande fem år kan innebära mer än bara bättre grafik och AI. 

“Seeing is believing” är ett väl använt uttryck men i dag stämde det i allra högsta grad. Att se är att tro och i dag är jag en sann troende i Oculus Rift, visionen för virtual reality och vad det kan leda spel i framtiden. Spännande virtuella tider väntar.

Det börjar precis som det skall göra i ett Sonic-spel, snabbt och intensivt. Den blå hastighetsbegränsningsnegligerande igelkotten skjuts ut ur byggnaden som om han vore skjuten ut ur en kanon och därmed har vi introducerats till en av Sonic Adventures mest fartfyllda nivåer – Speed Highway. Mycket kommer hinna ske på väldigt kort tid och banan väntar inte med att sätta tonen direkt.

GAMEcore.se träffade under Nordic Game 2013 svenska spelstudion Zoink och fick testa deras kommande spel Stick it to the Man. Sen växlade Alexander lite ord med hjärnan bakom detta hjärnintrångsspel, managing director, Klaus Lyngeled.

Om ni vill se hela den nysläppta trailern i oklippt form kan ni besöka följande länk.

I dag fyller GAMEcore.se tio år. Inser ni hur ofantligt lång tid det är i internet-mått mätt? Nätet är en konstruktion med ett näst intill eget liv som är skapat av miljontals människors ambitioner, arbete och passioner. Varje hemsida är någons dröm eller vision. Det kvittar om det rör sig om TV-spel, matlagning eller fotboll. Vi skriver och producerar olika typer av innehåll på våra sidor för att få utlopp för vår kreativa sida eller för att vi vill vädra våra åsikter öppet. I dag är det enklare än någonsin att skapa sin egen ventil via Youtube, WordPress eller till och med via Twitter eller Facebook. En gång i tiden krävdes det dock lite kunnande om HTML, CSS och PHP, eller något annat programmeringsspråk, för att skapa sin plattform för egna uttryck. Det var där någonstans där som min egen vision började ta form.

Den här veckan fick vi veta att Microsoft äntligen är redo att officiellt ta bladet från mun angående deras nästa Xbox. Därför vore det kul med lite spekulation.

I veckans höll Nintendo en av sina många Nintendo Direct-sändningar. Jag kom ifrån den med ett i överlag positivt intryck men samtidigt har den sparkat igång en diskussion på nätet om att Nintendo förlitar sig för mycket på nostalgi samt etablerade och delvis utnötta varumärken.

Den här veckan tänker vi vara så fräcka att vi ber er skriva om oss! Hjälp oss bli bättre med er feedback.

Nu i veckan fick vi beskedet att Electronic Arts för andra året i rad fått mottaga publikationen The Consumerists årliga utmärkelse “sämst företag i Amerika”. Men hur trovärdig och därmed hur mycket tyngd har omröstningen, och vem röstar egentligen?

Det här lilla föremålet har gett upphov till många diskussioner under veckorna som passerat sedan Bioshock Infinite lanserades, där den beskyllts för att vara ett av skälen till att spelet är så pass våldsamt som det är. Jag däremot, jag tänker hylla den. Jag talar så klart om Bioshock Infinites s.k. skyhook.

Jag vill hedra handkroken för dess mindre blodiga egenskaper. För även om den är ett effektivt vapen i strid och agerar katalysator för Bioshock Infinites våldsamma natur och första ordentliga tonskifte är dess huvudsakliga användningsområde att transportera runt dig längs Columbias många lufträlsar som snirklar sig runt och igenom den himmelska staden.

Bioshock Infinite är lanserat! Folk snackar om dess teman, hur öppet det är för tolkning och mycket annat. Något som dock förvånar mig är hur det blivit måltavla för en diskussion om våld i spel.

Nu har Bioshock-spelen låtit oss besöka både havets botten och den lika blå skyn. Därför undrar man så klart, vart bär det av härnäst?